Ansvarslösa människor!

Jag är arg, besviken, ledsen och upprörd över hur folk kan behandla andra människor. En av mina au pair vänner fick idag på kvällen reda på att hon skulle bli ersatt dagen efter, och skulle vara borta innan kvällen var över. Hon blev alltså mer eller mindre utsparkad mitt ut gatan! Jag vet sedan innan att det finns både bra, och mindre bra människor här i världen, men att en vuxen kvinna och MAMMA skulle kunna kasta ut en person på gatan är ofattbart!!
 
Det jag kommer skriva här nedan är inte för att promota någon agentur, organisation eller någonting - men tänk er för ni som funderar på att åka privat!
 
 
Den här tjejen, som jag inte kommer namnge utav respekt för henne, åkte privat genom att hon hittade en annons på internet. Hon åkte ner utan att ha läst igenom sina rättigheter och skyldigheter, och därmed skrevs inget kontrakt. Hon jobbade alltså olagligt som au pair, och därmed kunde mamman kasta ut henne på gatan, utan några problem som helst.
   Nu löste sig som tur var situationen genom att hon kunde sovit hos mig, men hon hittade ett hotellrum och hon kommer antagligen åka hem imorgon - men vad är det för människa som utan problem kan kasta ut en ung flicka på gatan!? Mina värdföräldrar blev chockade och kunde knappt förstå att det var sant, för vem vill egentligen tro att man kan behandla en ung människa på ett sånt vis?
 
Så till alla er som funderar på att bli au pairer, se till att ni skriver kontrakt och se även till att kontraktet följs!!! Du SKA INTE jobba mer än vad som står på kontraktet, och du ska absolut inte göra tunga hushållssysslor. En au pair är till största del till för att ta hand om barnen. Du ska alltså inte behöva städa hela huset, tvätta fönster eller plocka ogräs - så länge du inte går med på det.
 
Jag åkte med en organistation och idag förstår jag tyvärr varför de behövs.


Massa frågor!

Jag har fått många mail och kommentarer om hur det är att vara au pair från den psykiska sidan, och ärligt talat är jag ingen expert men jag ska försöka svara så gott det går - och från MINA åsikter och tankar! Jag tänkte att det är enklast att följa med från början.
 
När jag bestämde mig för att bli au pair tyckte jag det skulle bli spännande och pirrigt att åka iväg. Jag målade upp stora bilder om hur jag trodde det skulle bli - skojiga familjerkvällar, picknickar med vänner i parker och galet nattliv i Paris.  Visst hade jag blivit varnad och skrämd om felaktiga familjer och arbetsförhållanden men jag tänkte nästan lite - näää det där händer inte, det är bara folk som försöker skrämmas och det kommer inte hända mig.
 
När jag väl hade hittat min familj och åkte ner var jag otroligt nervös, men aldrig ledsen. Jag grät bara nääästan när mamma lämnade mig vid flygplatsen, men jag lyckades bita ihop. När jag kom ner till familjen var jag på helspänn i flera dagar, även om familjen verkade hur bra som helst. Det var jobbigt att bo med människor som man inte visste riktigt vad de förväntade av en, och framför allt med människor från en helt annan kultur!
 
Jag har gråtit en enda gång över familjen här nere, och det var pågrund av ett missförstånd. Pappan var jetlaggad, irriterad och barnen var sena. Jag visste inte vad jag skulle göra och satt stilla, vilket gjorde pappan stressad och därför tog han ut det över mig. Det var en otroligt liten sak som i vanliga fall inte skulle gjort mig ledsen, men pågrund av all stress och osäkerhet grät jag i säkert 2 timmar - för att han bad mig hjälpa till lite!?
 
Nu efter mer än två månader med familjen känns allt bra - det känns till och med bättre än bra! Jag kan prata med de om vad som helst och de verkar nöjda med mitt jobb. Det finns fortfarande ögonblick då jag blir osäker på vad de vill, men då väljer jag hellre att fråga om jag ska hjälpa till istället för att bara sitta still. För det är ju det som jag är här för - att hjälpa familjen på bästa möjliga vis.
 
Jag ska inte ljuga och säga att allt är en dans på rosor. Det finns dagar då jag tjatar och gnäller på barnen, men aldrig mer än att jag kan avsluta en dag och känna mig glad för att jag får chansen att vara här. Jag kan även bekräfta att de där mardrömshistorierna som man hör faktiskt existerar. Jag har pratat med tjejer härnere som ENBART används som billig arbetskraft. Deras familjer utnyttjar de till max och de har minimalt med fritid, barnen är elaka och de vantrivs. De får visserligen oftast mer betalat, men utan fritid kan man ju inte göra det man kom ner hit för - att uppleva och se Paris! Så mitt tips till dig som tänker åka ner hit - fokusera på familjen. Hur verkar de när du skypar? Är det både mamman och pappan som sitter med? Hur många barn har de? Fråga om lov, jobbtider och arbetsuppgifter. Tänk inte på enbart på VAR de bor - tro mig, är det rätt familj spelar inte läget så särskilt stor roll MEEEN se till att det går att ta sig smidigt in till Paris.
 
Sammanfattningsvis tror jag att DU som funderar på att bli au pair ska ta god tid på dig när du väljer familj, för den spelar stor roll i hur du mår. DU som åker ner bör definitivt kunna vistas hemifrån och vara bekväm i att befinna dig i nya situationer. Du behöver inte vara särskilt psykiskt stark, men tänk på att det är barn du ska ta hand om och vissa dagar känner du bara för att gå och lägga dig igen. Man saknar familj, vänner och allt där hemma men du lär snabbt få nya vänner här nere - svenskar, skåningar (förlåt Ninna...), mexikanare (Hola Karla!), amerikanare (Hi Mandy!), australienare (Howdy Meg) och ja gud vet vad!
 
Hoppas ni som orkat läsa hela det här rabblet blivit någorlunda smartare, och att ni hittat de svaren ni sökte - om inte annat kan ni alltid kommentera! 

Bizou!
 
 


Ett litet snabbt inlägg...

Känns helt sjukt att vara hemma i sitt "flickrum" igen. Det går inte riktigt att sätta orden på det men det känns som om allt bara varit en dröm, som om jag egentligen aldrig åkt till Paris.

Jag hade ett litet smått sammanbrott på flygplatsen - det är bara åtta månader kvar!!! Häromdagen pratade jag med några som sa: "tack gode Gud att det bara är åtta månader kvar, det kan man ju stå ut med i alla fall". Jag känner tvärtom - jag verkligen trivs i min franska familj! Visst finns det dåliga dagar då jag känner för att gå och lägga mig igen, men de dagarna går att räkna på en hand. Jag har faktiskt aldrig under min tid känt för att ge upp och åka hem. Har jag en dålig dag så pratat jag om det med fräronen eller med mina vänner - jag tror det är viktigt att kunna säga att man faktiskt haft en dålig dag, för hur ska man annars kunna undvika det i fortsättningen?

Frankrike är verkligen mitt land, inte Sverige, undra om jag blev switched at birth?! ;)


Kanelbullens dag

Idag är det kanelbullens dag och jag har sån otrolig hemlängtan att det inte går att beskriva! Missförstå mig inte, jag har det jättebra här nere och familjen, vännerna och staden är toppen, men vissa saker finns bara hemma... Jag saknar min häst, min bästaste bästakompis, mina andra underbara vänner, mamma, pappa och min storebror. Jag saknar att vakna upp tidigt på helgmorgnarna och tvingas ner till stallet för att släppa ut hästarna. Jag saknar att ha en daglig aktivitet som MÅSTE göras. Här finns inga måsten mer än att hämta barn och laga mat, jag saknar att göra något av rutin.
   Att det idag är kanelbullens dag gör dessutom att man saknar den svenska maten ännu mer. Maten här nere är underbar, men jag saknar köttbullar med potatismos, knäckebröd och Kalles kaviar. Det är sådana saker som man tror att man ska klara sig utan, men i själva verket är det en av de saker man längtar mest efter - de svenska mattraditionerna!
 
Eftersom jag befinner mig utanför räckvidd kan jag utan problem ladda upp världens bildbomb på alla mina underbara vänner! Gabbi behöver jag inte ladda upp bilder på, för hon är här nere med mig :)
 
Min älskade pålle!
Världens bästavän - saknad och snart nertvingad till Paris!
 


Skola och Valentino!

Idag var första dagen som vi skulle ha riktig grammtik och franska lektion, och givetvis börjar jag dagen med att ta lite för lång snooze-stund! Men jag skyndade mig och hann faktiskt i tid fram till Victor Hugo (stället där skolan ligger), men väl där kom jag på att jag glömt köpa skolböckerna. Så i full fart fick jag springa till bokaffären, fråga en snorkig expedit och därefter ta böckerna och springa tillbaka till skolan - ja jag var helt slut när jag kom fram!
    Lektionen var helt okej - mesta dels basic saker som att presentera varandra och så började vi jobba i boken. Givetvis skulle detta kapitel handla om mat, och eftersom klockan då var 12 blev jag helt plötsligt hungrig! Så efter lektionen drog jag och två mexikanare och åt mat - och jag vet vad ni tänker, men nej vi åt inte Tacos. Det är helt sjukt svårt att hitta Tacos här i Paris, har de något liknanade så är det givetvis Fajitas och jag är inte allt för stort fan av det.
 
Idag är det näst sista dagen av Fashion Week och givetvis skulle jag hamna mitt bland alla posha fransoser. Alla var väldigt uppklädda och ganska snart insåg jag att det antagligen precis varit en fashion show. Jag passade på att följa strömmen och kom bort till ett tält där det stod Valentino. Jag lyckades nog även se antingen Emmanuel Alt eller Geraldine Saglio - lite tveksamt vilken av de två eftersom de är väldigt lika varandra! För er som inte vet så är Emmanuel Alt Editor-in-Cheif på Vogue Paris, och Geraldine är hennes assistant.
 
 
Guess who's who!
 

Till en mindre rolig sak - idag såg jag nog en av de mest tragiska och äckligaste sakerna med modeindustrin...    Jag har alltid varit en av de som tycker att topp modellerna inte varit så fruktansvärt smala, utan snarare hävdat att de bara ser ut så på bilder. Idag fick jag däremot en chock... Jag och en anna tjej gick bakom världens smalaste modell och visst hade hon vackert hår, snygga kläder och fint smink - men hon var som ett benrangel. Armarna bakifrån var rent av äckliga. Bara ben och varken fett eller muskler - och helt plötsligt förstår jag hysterin över size zero - det är inte hälsosamt, snyggt eller attraktivt. De som har size zero är vandrande skelett!
Utgångsmattan från Valentino showen i Parc de Tuilieres.
Mer fashion people
Hittade även världens häftigaste målning utan för Louvren - synd att han inte tar tillvara på sin talang och
målar "på riktigt"...
 


Fryser rumpan av mig!

Okej, jag vet att jag klagade på värmen för några dagar sen, men det här är ju löjligt kallt! Jag tror jag tar en frysdag och bäddar ner mig i sängen, känns inte särskilt kul att vandra runt i Paris utan jacka...


RSS 2.0