Imorgon kommer bli en bra dag!

Imorgon är det onsdag och för en gångskull har jag allt planerat i bra tid. Jag och lilla flickan planerade in en heldag med massa kul, bakning på förmiddagen, picknick i en park och därefter badning i poolen i grannbyn! Jag hoppas verkligen det blir fint väder, men just nu känns det lite som att jag inte bryr mig - det ska bara bli kul att göra något som alla kan försöka vara vänner på!

Idag är det för övrigt 34 dagar kvar i Paris, och 29 kvar med barnen - sjukt lite tid som är kvar och jag inser att jag kommer sakna mina knäppjökar! Igår höll jag på att börja gråta när lilla flickan sa att hon ville att jag skulle stanna - om hon bara visste hur mycket jag vill stanna. Dock kan jag då ärligt säga att jag är färdig som au pair. Jag hade gärna stannat som en del i familjen, men att ta hand om andra är jag rätt färdig med. Jag inser helt plötsligt hur underskattade dagis- och skolpersonalen är. ALDRIG I LIVET att jag ska jobba som dagislärare. Punkt slut and over, eller inte riktigt, jag slänger in lite bilder från veckorna som gått...

Ja just ja, vi var på ett paleontologi museum häromdagen, därav alla missfoster och ben!

Färgen på Eiffeltornet berodde på gay-äktenskapet



Det börjar bli jobbigt...

Idag hade vi en härlig, men en aningen påfrestande dag - värdet var kast, barnen ville ut och leka och det ösregnade. Vad gör man då? Jo man plockar fram sin bristande fantasi och låter barnen gegga med lera - super tänkte jag, nu är de upptagna i säkert 2 timmar! Efter 30 minuter hör jag - vi är klara nu. Jahap - så mycket för min förhoppning att kunna läsa min bok i lugn och ro. Oh well, vad är väl jag till för om inte hitta på massa skoj? Tyvärr tog min fantasi slut någonstans mellan saltklumparna i trolldegen och helt plötsligt kom jag inte på mer att göra. 
   På kvällen var det i alla fall nattning av barn, som inte gick någon vidare då båda flickorna blev ledsna över att jag åker hem snart. Under vattenfall av tårar (faktiskt inte mina egna) lyckades jag tillslut få flickorna att somna, om än en timme senare än bedtime - menmen. Jag själv kände mig otroligt stark som lyckades hålla tillbaka tårarna, när jag egentligen hade velat lägga mig bredvid och stortjuta - "Men jag då?! Jag måste lämna er, jag måste åka hem och jag måste bestämma vad jag ska hitta på med mitt sorliga liv!!" Men eftersom jag ska föreställa vuxen (jag vet, vilket skämt ja!) så kramade jag dem noga, utan att gråta och försäkrade dem om att jag ska komma och hälsa på, varje lov och jag ska aldrig glömma bort dem.
   Det känns lite sjukt att det nu är mindre än 2 månader kvars till jag åker hem, och att jag inom mindre än 2 månader måste skiljas från min "franska familj" och att någon annan ska komma hit, bo i min säng, sitta på min stol, min fåtölj, leka med mina barn och spendera sin tid med "min" familj. Oh well, jag får väl trösta mig med att jag var först - och förhoppningsvis kommer väl inte barnen tycka lika mycket om de andra au pairerna. Ja, jag vet att det är en hemsk "förhoppning", men tänk dig in i min plats - jag vill inte att de ska glömma mig!


Je t'aime...

Idag är det tisdag, surprise surprise! Jag började morgonen med en långsovmorgon till 8:10 innan jag drog mig upp och åt frukost. Dagen till äran skulle jag passa på att gå till lektionen i tid och hör och häpnad var jag där innan ens läraren var där!
    Efter lektionen drog vårt vanliga gäng till Starbucks för lite billigt kaffe innan det var dags för mig att åka hem - tidigare än vanligt efter som jag idag skulle till en fransk läkare för min fot. För ni som inte vet skadade jag min fot när jag blev försenad för ca 2 veckor sedan, och efter som det fortfarande inte hade gått över så bestämde värdmamman att jag skulle till läkaren för att se om det behövdes röntga. Som tur var var det tydligen "bara" ett avslitet ligament, men nu ligger jag här med foten inramad i en spjäla.
 
Eftermiddagen spenderades med flickorna innan föräldrarna åkte för att äta ute med pappans syster, och därmed lämnade mig ensam med flickorna. Utan större problem fick jag de i säng i tid, och när jag väl skulle natta lilla flickan sa hon "Elin, tu sais quoi? Je t'aime..."
 
Två små ord - "Je t'aime". Helt plötsligt insåg jag hur svårt det kommer bli att lämna Paris...
 
 


En nioårings syn på världen...

Jag har en väldigt tur som har så snälla barn, men ibland händer det att man måste säga ifrån och då kan helt plötsligt sådana här diskussioner bryta ut:
Jag: Nej, du får inte lägga på socker på mackan!
Flickan: Men varför inte?
Jag: Därför det är inte hälsosamt, och man äter inte socker på morgonen!
Flickan: Men åh!! Vill du att jag ska svälta eller? Vad ska jag annars ha på mackan?!
Jag: Normala saker? Skinka, sylt?
Flickan: Men åhh!! Alla är emot mig idag!! (stormar argt iväg)
Jag: Öh... Jaha?
 
Jag kan väl ärligt säga att det är nog en av våra hetsigaste diskussioner någonsin, det och när hon inte vill ta sin dusch. Allt som allt har jag faktiskt ett väldigt lätt jobb, förutom när flickorna ryker ihop. Då får man leka fredsförhandlare och försöka få de att bli vänner igen. Det roligaste är att de kan ena sekunden avsky varandra, och andra sitter de och leker tillsammans som om ingenting hänt - hallå liksom?


Det kommer bli svårt att lämna...

För varje dag som går så blir jag mer fäst vid familjen, de bryr sig, är trevliga och känns ärligt talat precis som min andra familj. Mamman skämtade häromdagen om att jag var den tredje dottern i familjen, och det är precis så det känns, för de behandlar mig som en i familjen - inte en anställd. Lilla flickan frågade förra veckan varför jag skulle åka hem, och varför jag inte kunde stanna ett år till. Allt jag kunde säga var att jag var tvungen att åka hem, att jag var tvungen att börja på universitetet, men jag såg rätt tydligt att det inte var det svaret hon ville ha. Jag hade nog gärna stannat kvar ett år till i Paris, men inte som au pair. Jag behöver gå vidare i livet och även om allt är så mycket bättre än bäst så vill jag upptäcka resten av världen, jag vill börja leva.
   Nu har det för övrigt gått precis 6 månader sen jag åkte ner hit och nu är det bara 4 kvar tills jag åker. Vart tog tiden vägen? Det var så mycket jag skulle göra och se här nere, och trots att jag gjort mycket så känns det ändå som om jag precis kom ner hit. Jag känner inte till de speciella ställena som bara äkta parisare gör, och jag är definitivt inte flytande i franska. Jag är bättre, men inte bra nog, så mitt löfte till mig själv de sista månaderna är att lägga all min energi på franskan och att upptäcka Paris. Jag ska inte gå på de stora gatorna och handla i de stora affärerna - nej det är dags att upptäcka det andra Paris.
 
Idag är det exakt fyra månader kvar... Det kommer bli svårt att lämna.
 


Ey Sharky, tu es sale.

'
Slänger in lite roliga videoklipp som barnen visat för mig. Favorit nummet ett är "Le ménage", vilket betyder städningen.
 
Nummer två är helt klart detta klipp!
 
Nummer trois!
 
Et finalment -
 
 
Godnatt med er!


Tre saker man glömmer när man växer upp...

Idag spenderade jag ytterligare en lugn dag i studion, och testade dessutom att steka svenska pannkakor - mums! Jag städade även studion och preparerade för morgondagens engelskalektion, vilket kommer bestå av meningar och olika sätt att utöva engelska muntligt, vilket jag tror stora flickan kommer uppskatta.
 
Lilla flickan hade en inte fullt så rolig dag idag. När jag skulle hämta flickorna från skolan så kom hon utstormandes med tårarna rinnandes ner för kinderna, och snyftande förklarade hon att en flicka i hennes klass varit elak. Denna flickan (låt oss kalla henne Bella) har sedan tidigare orsakat massa problem, och idag hade hon tydligen valt att hacka på lillflickan som då fick nog. Lillflickan hade tydligen blivit puffad och retad av Bella, då hon velat vara med de andra flickorna. Då lillflickan senare hämtade läraren hade den tydligen tagit Bellas parti, då de andra flickorna ljög och ställde sig på Bellas sida.
   Det bästa jag kunde göra var att försöka tröst och ge små råd som att låt inte Bellas kommentarer ha effekt, och hämta läraren. Inte mycket till hjälp, och jag minns själv hur jag kände mig när jag var liten.
 
Det finns tre saker man glömmer när man växer upp.
1. Den förväntansfulla känslan man som barn hade av att vilja växa upp. Som vuxen vill man förbli barn.
2. Hur det känns att vara barn, och inte bli trodd av en vuxen.
3. Betydelsen av orden "att få vara med".


Nu är det jul här i vårt hus!

Nu är det nära, bara fem dagar kvar och sen sitter jag på planet hem till Sverige. Jag längtar sååå och går runt och sjunger på svenska julsånger, medan mina barn tittar förundrat på den glada och aningen knäppa au pairen. 
 
"Nu är det jul här i vårt hus..."
"Vad sjunger du på Elin?"
"Julen är kommen, hopp, tra-la-la-la!..." 
"Men Eeeelin, varför sjunger du?!"
"Barnen i ring dansa omkring, dansa omkring..."
"Men Eeeelin sluta, kan du inte bara säga vad du sjunger på?" 
"Granen står så grön och grann i stugan,
Granen står så grön och grann i stugan,
Tra-la-la-la, la-la-la-la-la, la-la-la-la-la, la-la-la!"
 
" Nähe då sjunger jag väl med då!! 
Vive le vent, vive le vent!! (Jingle bells på franska)" 
"Kom, lilla vän, kom nu igen,
Dansa kring granen, hopp, tra-la-la-la!
Glädjen är stor syster och bror, syster och bror."
 

Och helt plötsligt blev det ett korus av julsånger!


Jag längtar hem nu...

Helt plötsligt sitter jag här och inser att jag längtar hem. Jag har inte haft den här känslan innan men nu känner jag mig bara jätteledsen och saknar allt svenskt... Därför anser jag det helt normalt att jag sitter och snyfta till julkalendern medan jag proppar i mig lussebullar och julmust - någon gång måste man få synda!

Planen idag är.... ja just det ja, jag ska in till Paris och träffa Birgitta och sen därefter hämta barnen - låt mig bara säga att igår var inte en bra dag. Usch! Det hela slutade rätt bra, men trots det pallade jag inte mer och berättade för pappan att lilla flickan hade varit jobbig, så det ska bli spännande och se om hon är sur på mig idag.

Den inte allt för glammig vardagen som au pair...


Lillflickans födelsedag!

Idag är det lillflickans nionde födelsedag och jag tvivlar på att hon kommer uppskatta min present. Sånt himla fail det blev. Jag köpte ett baksett, men när jag väl öppnat det för att ta bort prislappen ( Ja fransoserna är så pass dumma att de sätter prislappen på insidan av förpackningen ) inser jag att det är för alldeles för små barn. Aja, bara att le och ge den innan man snabbt springer iväg för att gömma sig. Flickornas mormor och morfar kommer dessutom imorgon så då blir det säkert njam njam-mat, nej nu ska jag springa till skolan. Jag ska redovisa en text på franska imorgon, ska bli spännande eftersom min hals är helt paj. Om någon ska till London snart får ni gärna leta efter min röst. Jag tror jag tappade den någonstans runt Big Ben...


Freaky friday!

Stora flickan är hemma och är sjuk, alltså är au pairen också hemma! Jag hade egentligen klass idag och så nästan framemot att få gå till skolan. Det ändrade sig dock rätt snabbt när jag kollade ut och såg att det ÖSREGNADE! Så jag är rätt nöjd med att vara "stay-at-home au pair" idag. På schemat står film, film, film och lite mer film innan jag ska hämta lillflickan vid 6 - en inte allt för dålig dag!


Franskan blir bättre!

Hade franska läxa till idag om att skriva en "journal" om vad jag gjort under mina två lovveckor. Fanns väl inte särskilt mycket att berätta, men sammanlagt blev det en halv A4 sida som jag sedan bad pappan att rätta. Han hittade väldigt få fel, utan det vara bara mindre saker som jag glömt - som typ une och un, le och la. Det känns så himla skönt, och då blandade jag även in futurum (framtid), passé composé och massa andra former som jag inte ens kan orden på svenska!
   Det roligaste med att franskan börjar bli bättre än nog det faktum att jag blivit bättre och lärt mig själv, trots den värdelösa skolan. Jag tror jag tar in mycket när jag lyssnar på familjen, och jag har även insett att jag blivit säkrare med uttryck och annat som man använder. Häromdagen misslyckades jag dock totalt när jag skulle använda en fras och lillflickans kommentar var oslagbar: "Elin, vet du vad? Det där passade inte riktigt in i det här sammanhanget... Du pratar lite som en treårig bebis ibland!" - haha, underbara unge!


RSS 2.0