Det börjar bli jobbigt...

Idag hade vi en härlig, men en aningen påfrestande dag - värdet var kast, barnen ville ut och leka och det ösregnade. Vad gör man då? Jo man plockar fram sin bristande fantasi och låter barnen gegga med lera - super tänkte jag, nu är de upptagna i säkert 2 timmar! Efter 30 minuter hör jag - vi är klara nu. Jahap - så mycket för min förhoppning att kunna läsa min bok i lugn och ro. Oh well, vad är väl jag till för om inte hitta på massa skoj? Tyvärr tog min fantasi slut någonstans mellan saltklumparna i trolldegen och helt plötsligt kom jag inte på mer att göra. 
   På kvällen var det i alla fall nattning av barn, som inte gick någon vidare då båda flickorna blev ledsna över att jag åker hem snart. Under vattenfall av tårar (faktiskt inte mina egna) lyckades jag tillslut få flickorna att somna, om än en timme senare än bedtime - menmen. Jag själv kände mig otroligt stark som lyckades hålla tillbaka tårarna, när jag egentligen hade velat lägga mig bredvid och stortjuta - "Men jag då?! Jag måste lämna er, jag måste åka hem och jag måste bestämma vad jag ska hitta på med mitt sorliga liv!!" Men eftersom jag ska föreställa vuxen (jag vet, vilket skämt ja!) så kramade jag dem noga, utan att gråta och försäkrade dem om att jag ska komma och hälsa på, varje lov och jag ska aldrig glömma bort dem.
   Det känns lite sjukt att det nu är mindre än 2 månader kvars till jag åker hem, och att jag inom mindre än 2 månader måste skiljas från min "franska familj" och att någon annan ska komma hit, bo i min säng, sitta på min stol, min fåtölj, leka med mina barn och spendera sin tid med "min" familj. Oh well, jag får väl trösta mig med att jag var först - och förhoppningsvis kommer väl inte barnen tycka lika mycket om de andra au pairerna. Ja, jag vet att det är en hemsk "förhoppning", men tänk dig in i min plats - jag vill inte att de ska glömma mig!


Je t'aime...

Idag är det tisdag, surprise surprise! Jag började morgonen med en långsovmorgon till 8:10 innan jag drog mig upp och åt frukost. Dagen till äran skulle jag passa på att gå till lektionen i tid och hör och häpnad var jag där innan ens läraren var där!
    Efter lektionen drog vårt vanliga gäng till Starbucks för lite billigt kaffe innan det var dags för mig att åka hem - tidigare än vanligt efter som jag idag skulle till en fransk läkare för min fot. För ni som inte vet skadade jag min fot när jag blev försenad för ca 2 veckor sedan, och efter som det fortfarande inte hade gått över så bestämde värdmamman att jag skulle till läkaren för att se om det behövdes röntga. Som tur var var det tydligen "bara" ett avslitet ligament, men nu ligger jag här med foten inramad i en spjäla.
 
Eftermiddagen spenderades med flickorna innan föräldrarna åkte för att äta ute med pappans syster, och därmed lämnade mig ensam med flickorna. Utan större problem fick jag de i säng i tid, och när jag väl skulle natta lilla flickan sa hon "Elin, tu sais quoi? Je t'aime..."
 
Två små ord - "Je t'aime". Helt plötsligt insåg jag hur svårt det kommer bli att lämna Paris...
 
 


En nioårings syn på världen...

Jag har en väldigt tur som har så snälla barn, men ibland händer det att man måste säga ifrån och då kan helt plötsligt sådana här diskussioner bryta ut:
Jag: Nej, du får inte lägga på socker på mackan!
Flickan: Men varför inte?
Jag: Därför det är inte hälsosamt, och man äter inte socker på morgonen!
Flickan: Men åh!! Vill du att jag ska svälta eller? Vad ska jag annars ha på mackan?!
Jag: Normala saker? Skinka, sylt?
Flickan: Men åhh!! Alla är emot mig idag!! (stormar argt iväg)
Jag: Öh... Jaha?
 
Jag kan väl ärligt säga att det är nog en av våra hetsigaste diskussioner någonsin, det och när hon inte vill ta sin dusch. Allt som allt har jag faktiskt ett väldigt lätt jobb, förutom när flickorna ryker ihop. Då får man leka fredsförhandlare och försöka få de att bli vänner igen. Det roligaste är att de kan ena sekunden avsky varandra, och andra sitter de och leker tillsammans som om ingenting hänt - hallå liksom?


Det kommer bli svårt att lämna...

För varje dag som går så blir jag mer fäst vid familjen, de bryr sig, är trevliga och känns ärligt talat precis som min andra familj. Mamman skämtade häromdagen om att jag var den tredje dottern i familjen, och det är precis så det känns, för de behandlar mig som en i familjen - inte en anställd. Lilla flickan frågade förra veckan varför jag skulle åka hem, och varför jag inte kunde stanna ett år till. Allt jag kunde säga var att jag var tvungen att åka hem, att jag var tvungen att börja på universitetet, men jag såg rätt tydligt att det inte var det svaret hon ville ha. Jag hade nog gärna stannat kvar ett år till i Paris, men inte som au pair. Jag behöver gå vidare i livet och även om allt är så mycket bättre än bäst så vill jag upptäcka resten av världen, jag vill börja leva.
   Nu har det för övrigt gått precis 6 månader sen jag åkte ner hit och nu är det bara 4 kvar tills jag åker. Vart tog tiden vägen? Det var så mycket jag skulle göra och se här nere, och trots att jag gjort mycket så känns det ändå som om jag precis kom ner hit. Jag känner inte till de speciella ställena som bara äkta parisare gör, och jag är definitivt inte flytande i franska. Jag är bättre, men inte bra nog, så mitt löfte till mig själv de sista månaderna är att lägga all min energi på franskan och att upptäcka Paris. Jag ska inte gå på de stora gatorna och handla i de stora affärerna - nej det är dags att upptäcka det andra Paris.
 
Idag är det exakt fyra månader kvar... Det kommer bli svårt att lämna.
 


Tre saker man glömmer när man växer upp...

Idag spenderade jag ytterligare en lugn dag i studion, och testade dessutom att steka svenska pannkakor - mums! Jag städade även studion och preparerade för morgondagens engelskalektion, vilket kommer bestå av meningar och olika sätt att utöva engelska muntligt, vilket jag tror stora flickan kommer uppskatta.
 
Lilla flickan hade en inte fullt så rolig dag idag. När jag skulle hämta flickorna från skolan så kom hon utstormandes med tårarna rinnandes ner för kinderna, och snyftande förklarade hon att en flicka i hennes klass varit elak. Denna flickan (låt oss kalla henne Bella) har sedan tidigare orsakat massa problem, och idag hade hon tydligen valt att hacka på lillflickan som då fick nog. Lillflickan hade tydligen blivit puffad och retad av Bella, då hon velat vara med de andra flickorna. Då lillflickan senare hämtade läraren hade den tydligen tagit Bellas parti, då de andra flickorna ljög och ställde sig på Bellas sida.
   Det bästa jag kunde göra var att försöka tröst och ge små råd som att låt inte Bellas kommentarer ha effekt, och hämta läraren. Inte mycket till hjälp, och jag minns själv hur jag kände mig när jag var liten.
 
Det finns tre saker man glömmer när man växer upp.
1. Den förväntansfulla känslan man som barn hade av att vilja växa upp. Som vuxen vill man förbli barn.
2. Hur det känns att vara barn, och inte bli trodd av en vuxen.
3. Betydelsen av orden "att få vara med".


I'm back!!

Nej, jag har inte dött som vissa trodde (läs Isabelle), jag har bara haft väldigt lite att skriva om och väldigt mycket att göra. Men nu ska jag försöka hålla igång bloggandet. Jag har för övrigt fått en fråga om att göra en för- och nackdelslista med att vara au pair i Paris, så ni får hålla i er för den kommer efter en liten snabb update.
 
Hela veckan har varit lugn och skön. Barnen har varit snälla och onsdagen var en dröm. Jag fick tjata lite på flickorna för att få ut de att gå ut i det UNDERBARA vädret (läs mulet och dugg), men när vi väl var ute så var det kanonkul. 3 timmar senare och en slutkörd au pair så fick det lov att vara nog - kaffe påfyllning och massor med kakor stod därefter på schemat. Allt för att få tillbaka krafterna, och framförallt återinta de förlorade kalorierna!! Hemska tanke om jag skulle gå ner i vikt!!
   Idag, torsdag är min skollediga dag och den spenderades på rean. Mycket grejer på rean och jag kan sammanfatta det genom att säga att jag köpte allt som INTE var på rean. Shit happens.
 
Håll i er nu för nu kommer den....

ELINS LISTA ÖVER FÖR- OCH NACKDELAR MED ATT VARA AU PAIR I PARIS:
För att inte skrämma bort eventuellt blivande au pairer så börjar jag med fördelarna.
  • Att vara Au pair är ett lätt sätt att upptäcka Paris, och det är dessutom säkert. Du behöver inte oroa dig för pengar, mat eller bostad - allt är fixat.
  • Du har kanske lika stor tur som jag och hamnar i en trevlig familj - grattis till dig då, för då har du nästan inga nackdelar att oroa dig för.
  • Paris är en stor stad och det finns alltid något kul att göra. Gå på stan, gå  på museum, på bio, åka skridskor eller bara strosa runt - det finns massor av aktiviter att göra.
  • Ingenting är långt borta i Paris. Metron och RER:erna gör det superenkelt att ta sig runt inne, och utanför Paris.
  • Du kommer få uppleva en helt ny kultur - både när det gäller mat och seder.
  • Det finns massor av snygga killar i Paris!
  • Vädret är mycket finare än i Sverige på hösten och våren. Vintern är som ett grått snölöst blurr...
  • Det blir aldrig KALLT i Paris.
  • Kläderna, shoppingen - ALLT är awesome.
  • Paris är Paris, behöver man säga så mycket mer? Du kommer lära känna massa knäppa, endel coola och många underbara vänner!
Nackdelarna finns tyvärr även i en stad som Paris:
  • Att åka som au pair är att ta en risk. Du ska spendera en stor del av tiden med familjen, så se till att det känns bra!
  • Du kan få en dålig familj och då suger livet.
  • Du kan bo långt ifrån Paris och då suger livet också.
  • Du kan få en dålig familj som bor långt ifrån Paris, och du suger livet mest.
        Man ska inte välja familjerna efter var de bor, men tänk på att det inte är att för kul att bo långt ifrån vännerna. Välj au pair befolkade områden som västra delen av Paris, eller centrum.
  • Paris är en storstad och därmed följer även kriminaliteten. Du kan inte gå runt och vifta med värdesaker (även om det inte hänt mig något än så vet jag om kriminaliteten)
  • Fransoser kan inte bygga hus. Det drar, är kallt och fuktigt rätt ofta. (Inte hos mig dock eftersom vårt hus är nybyggt!)
  • Fransoser har värdelös musiksmak.
  • Vädret suger ofta på senhösten/vintern.
  • Du kan inte bada i "friheten". Det var det jag saknade mest på sensommaren - det kommer vara stekhett, och allt du kan göra är att åka till allmäna simhallen eller eventuellt lägga dig under vattenspridaren... (så vidare du inte får en familj med pool, isf får du gärna höra av dig till mig snarast möjligen vid eventuellt badväder!)
  • Du kommer sakna massvis av svenska ingredienser - de har varken sirap, bakjäst, bikarbonat eller kalles kaviar - tant pis!
Skämt och sido - tänk på att det är ett jobb att vara Au Pair. Vissa dagar kommer du älska ditt jobb, och vissa dagar kommer du inte göra det - that's life! Det viktigaste är att se det positiva och att komma ihåg att du arbetar med barn. Få barnen glada och de kommer vara sådana glädje spridare att du kommer stråla inom 3 sekunder. Hur du får barnen att bli glada får du själv lista ut - lite måste du få anstränga dig själv!


Hemhemhem!!

Jag har börjat packa idag, hela TVÅ dagar innan - ring ambulansen, något stämmer inte!! Mitt största problem just nu är att jag upptäckt hur mycket (ursäkta uttrycket) skit jag tog med mig ner! Jag tog med mig ett par shorts som jag egentligen hatar, massa nagellack som.... ja är värdelösa, och även massa onödiga kläder. Vem tar egentligen med ett par orangea byxor till Paris!? Jag menar, här kollar ju Parisarna på en om man har ett par beige jeans, tänk då hur de skulle reagera på orangea! Nej, de får nog så snällt följa med hem till Sverige igen.
 
Idag måste jag bara berätta hur stolt jag är över mig själv - jag gick ut och sprang, trots att det regnade och var kallt. Dessutom sprang jag 31,4 km på 37:22 minuter - det är till och med nytt världsrekord för kvinnor. Det ni!
 
Ni som inte tror mig kan ju kolla in bilden här nedan, hur jag till och med fick krafterna att simma tvärs över Seine hela SEX GÅNGER!!
 
 
Skämt och sido, min mobils GPS hade fnattet...


Nu är det jul här i vårt hus!

Nu är det nära, bara fem dagar kvar och sen sitter jag på planet hem till Sverige. Jag längtar sååå och går runt och sjunger på svenska julsånger, medan mina barn tittar förundrat på den glada och aningen knäppa au pairen. 
 
"Nu är det jul här i vårt hus..."
"Vad sjunger du på Elin?"
"Julen är kommen, hopp, tra-la-la-la!..." 
"Men Eeeelin, varför sjunger du?!"
"Barnen i ring dansa omkring, dansa omkring..."
"Men Eeeelin sluta, kan du inte bara säga vad du sjunger på?" 
"Granen står så grön och grann i stugan,
Granen står så grön och grann i stugan,
Tra-la-la-la, la-la-la-la-la, la-la-la-la-la, la-la-la!"
 
" Nähe då sjunger jag väl med då!! 
Vive le vent, vive le vent!! (Jingle bells på franska)" 
"Kom, lilla vän, kom nu igen,
Dansa kring granen, hopp, tra-la-la-la!
Glädjen är stor syster och bror, syster och bror."
 

Och helt plötsligt blev det ett korus av julsånger!


Lillflickans födelsedag!

Idag är det lillflickans nionde födelsedag och jag tvivlar på att hon kommer uppskatta min present. Sånt himla fail det blev. Jag köpte ett baksett, men när jag väl öppnat det för att ta bort prislappen ( Ja fransoserna är så pass dumma att de sätter prislappen på insidan av förpackningen ) inser jag att det är för alldeles för små barn. Aja, bara att le och ge den innan man snabbt springer iväg för att gömma sig. Flickornas mormor och morfar kommer dessutom imorgon så då blir det säkert njam njam-mat, nej nu ska jag springa till skolan. Jag ska redovisa en text på franska imorgon, ska bli spännande eftersom min hals är helt paj. Om någon ska till London snart får ni gärna leta efter min röst. Jag tror jag tappade den någonstans runt Big Ben...


Freaky friday!

Stora flickan är hemma och är sjuk, alltså är au pairen också hemma! Jag hade egentligen klass idag och så nästan framemot att få gå till skolan. Det ändrade sig dock rätt snabbt när jag kollade ut och såg att det ÖSREGNADE! Så jag är rätt nöjd med att vara "stay-at-home au pair" idag. På schemat står film, film, film och lite mer film innan jag ska hämta lillflickan vid 6 - en inte allt för dålig dag!


Franskan blir bättre!

Hade franska läxa till idag om att skriva en "journal" om vad jag gjort under mina två lovveckor. Fanns väl inte särskilt mycket att berätta, men sammanlagt blev det en halv A4 sida som jag sedan bad pappan att rätta. Han hittade väldigt få fel, utan det vara bara mindre saker som jag glömt - som typ une och un, le och la. Det känns så himla skönt, och då blandade jag även in futurum (framtid), passé composé och massa andra former som jag inte ens kan orden på svenska!
   Det roligaste med att franskan börjar bli bättre än nog det faktum att jag blivit bättre och lärt mig själv, trots den värdelösa skolan. Jag tror jag tar in mycket när jag lyssnar på familjen, och jag har även insett att jag blivit säkrare med uttryck och annat som man använder. Häromdagen misslyckades jag dock totalt när jag skulle använda en fras och lillflickans kommentar var oslagbar: "Elin, vet du vad? Det där passade inte riktigt in i det här sammanhanget... Du pratar lite som en treårig bebis ibland!" - haha, underbara unge!


Jag gillar mina barn ändå...

Ibland (läs torsdags) så kan jag känna för att bara för att ge upp och springa skrikandes ut genom dörren. Jag förstår seriöst inte hur alla mammor där ute orkar med att jobba ett fulltidsjobb, och sen därefter komma hem och uppfostra barn! Jag jobbar ca 20 timmar i veckan, och det kanske inte verkar särskilt mycket, men tro mig - det är mer än nog. Att hämta barnen från skolan, se till att de duschar, gör läxor och har ätit på två timmar är ett helt otroligt svårt jobb. Man får tjata och hålla på att stressa barnen - sånt som jag själv hatar när andra gör mot mig - men hur ska man annars få allt färdigt i tid?
 
När jag var liten hatade jag att duscha, jag tyckte inte om att gå och lägga mig och ibland ville jag inte äta min mat. Jag förstår först nu hur jobbigt, och frustrerande det är som förälder att behöva ta hand och uppfostra ett barn - för om inte du sätter upp normer och regler kommer barnet aldrig att lära sig vad som är rätt och fel. Man har alltså ansvar för hur en person kommer växa upp och påverka världen, vilket är ganska skrämmande men ändå häftigt!
 
Jag får ofta frågan vad jag hoppas få ut av mitt år här i Paris, och givetvis är ju en av delarna att kunna prata flytande franska, men jag tror den delen som många inte tänker på, eller vill erkänna är att man hoppas att man gjort ett intryck. Jag hoppas att mina barn här nere kommer tänka tillbaka på när jag var deras au pair, och att de ska kunna minnas det som roligt och bra. Det är en helt oroligt stor press man har på sig att göra rätt - för man vill ju göra ett bra intryck.
 
Det kanske finns dagar då jag vill springa skrikandes ut genom dörren, men så finns det dagar som idag när man kommer in och någon av barnen kommer springandes bara för att få "bizoua" en på kinden. Det är sånna tillfällen som man kan glömma alla bråk, tjat och problem - för man vet trots allt att man är uppskattad och omtyckt av barnen. Det är det som är den största glädjen med att vara au pair!


Bad au pair...

Ojojoj vilken morgon! Jag har haft jättesvårt att somna de senaste dagarna och igår var inget undantag. Jag somnade någon gång efter 3-tiden på morgonen till en fransk dokumentär om djuphavsforskare, faktiskt inte alls lika intressant som det låter... I alla fall var jag dödligt trött imorse när klockan ringde vid 7, bara tio minuter till tänkte jag och snoozade fram till 7:25, vilket gjorde att jag fick slänga på mig kläder och rusa in. Mamman hade väckt barnen och min enda uppgift var att se till att de kom till skolan och hade allt med sig. Men som vanligt blev det stressigt och vi fick springa iväg till skolan, och givetvis glömmer jag det viktigaste - mellanmålet... Shit också! Men det kom jag givetvis inte på förrän jag kommit hem, duschat och stod i lugn och ro skulle välja mitt te, alltså alldeles för sent för att springa och lämna det o skolan (fattar inte varför de låser grinden in till skolan när den väl börjat, jag menar vem går in på en skola och bara snor ett barn si så där?!)

Det jag ber just nu är att någon annan delar med sig till dem under dagen och så ska jag se till att packa ner massa kakor när jag hämtar flickorna - bad au pair? Oh yes!


Ansvarslösa människor!

Jag är arg, besviken, ledsen och upprörd över hur folk kan behandla andra människor. En av mina au pair vänner fick idag på kvällen reda på att hon skulle bli ersatt dagen efter, och skulle vara borta innan kvällen var över. Hon blev alltså mer eller mindre utsparkad mitt ut gatan! Jag vet sedan innan att det finns både bra, och mindre bra människor här i världen, men att en vuxen kvinna och MAMMA skulle kunna kasta ut en person på gatan är ofattbart!!
 
Det jag kommer skriva här nedan är inte för att promota någon agentur, organisation eller någonting - men tänk er för ni som funderar på att åka privat!
 
 
Den här tjejen, som jag inte kommer namnge utav respekt för henne, åkte privat genom att hon hittade en annons på internet. Hon åkte ner utan att ha läst igenom sina rättigheter och skyldigheter, och därmed skrevs inget kontrakt. Hon jobbade alltså olagligt som au pair, och därmed kunde mamman kasta ut henne på gatan, utan några problem som helst.
   Nu löste sig som tur var situationen genom att hon kunde sovit hos mig, men hon hittade ett hotellrum och hon kommer antagligen åka hem imorgon - men vad är det för människa som utan problem kan kasta ut en ung flicka på gatan!? Mina värdföräldrar blev chockade och kunde knappt förstå att det var sant, för vem vill egentligen tro att man kan behandla en ung människa på ett sånt vis?
 
Så till alla er som funderar på att bli au pairer, se till att ni skriver kontrakt och se även till att kontraktet följs!!! Du SKA INTE jobba mer än vad som står på kontraktet, och du ska absolut inte göra tunga hushållssysslor. En au pair är till största del till för att ta hand om barnen. Du ska alltså inte behöva städa hela huset, tvätta fönster eller plocka ogräs - så länge du inte går med på det.
 
Jag åkte med en organistation och idag förstår jag tyvärr varför de behövs.


RSS 2.0