<> Vilse i Paris - en blogg om livet som Au Pair -

Det börjar bli jobbigt...

Idag hade vi en härlig, men en aningen påfrestande dag - värdet var kast, barnen ville ut och leka och det ösregnade. Vad gör man då? Jo man plockar fram sin bristande fantasi och låter barnen gegga med lera - super tänkte jag, nu är de upptagna i säkert 2 timmar! Efter 30 minuter hör jag - vi är klara nu. Jahap - så mycket för min förhoppning att kunna läsa min bok i lugn och ro. Oh well, vad är väl jag till för om inte hitta på massa skoj? Tyvärr tog min fantasi slut någonstans mellan saltklumparna i trolldegen och helt plötsligt kom jag inte på mer att göra. 
   På kvällen var det i alla fall nattning av barn, som inte gick någon vidare då båda flickorna blev ledsna över att jag åker hem snart. Under vattenfall av tårar (faktiskt inte mina egna) lyckades jag tillslut få flickorna att somna, om än en timme senare än bedtime - menmen. Jag själv kände mig otroligt stark som lyckades hålla tillbaka tårarna, när jag egentligen hade velat lägga mig bredvid och stortjuta - "Men jag då?! Jag måste lämna er, jag måste åka hem och jag måste bestämma vad jag ska hitta på med mitt sorliga liv!!" Men eftersom jag ska föreställa vuxen (jag vet, vilket skämt ja!) så kramade jag dem noga, utan att gråta och försäkrade dem om att jag ska komma och hälsa på, varje lov och jag ska aldrig glömma bort dem.
   Det känns lite sjukt att det nu är mindre än 2 månader kvars till jag åker hem, och att jag inom mindre än 2 månader måste skiljas från min "franska familj" och att någon annan ska komma hit, bo i min säng, sitta på min stol, min fåtölj, leka med mina barn och spendera sin tid med "min" familj. Oh well, jag får väl trösta mig med att jag var först - och förhoppningsvis kommer väl inte barnen tycka lika mycket om de andra au pairerna. Ja, jag vet att det är en hemsk "förhoppning", men tänk dig in i min plats - jag vill inte att de ska glömma mig!


Postat av: Mikaela i Frankrike

Gud vad jag känner igen mig i det där, att det känns så himla konstigt att någon tar över "min plats", att någon kommer bo i mitt rum, sova i min säng, ha kläderna i min garderob, hämta "mitt barn" och leka med honom och äta måltider med min värdfamilj. Känns så konstigt!

Svar: Ja jag längtar verkligen inte :(
Elin

2013-05-19 @ 14:00:47
URL: http://livingthefrenchlife.blogg.se

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Kom ihåg mig?
RSS 2.0