10 små apor...

10 små apor hoppade i sängen, eller vänta lite - nejnej, det är bara alla kvarterets ungar som har brutit sig in i min studio och tjockat i sig allt mitt godis - nåja, några hade i alla fall kul!


Fête de voisin

Idag är det la fête de voisin och vad betyder det för en stackars au Pair? Jo - att du måste socialisera med alla grannar på en fredag kväll... Jag hade ju hellre föredragit en barkväll men vad gör man inte för familjen? Så nu blir de att dra på sig klisterleendet och öva franskan!

Idag tar min storebror för övrigt examen från universitetet och det känns surt att inte kunna vara med - men hipp hipp hurra Daniel och grattis till examen!



Jag lever!

Oroa inte, jag lever - har bara haft mycket besök och lite att skriva om men oroa inte er inte - jag återkommer!


Language exchange och regn

Iförr går hade vi en trevlig Svenskkväll hemma hos Birgitta med Chili con carne och jordgubbar till efterrätt, samtidigt som vi kollade på Mello. Vi lyckades aldrig få igång streamningen riktigt men det gjorde ingenting då vi istället kollade på franska tvn - och som bonus fick vi höra de franska kommentarerna. Toppen av förrvirringen för fransoserna blev när Petra Mede drog i gång sin smörgåsbordsmusikal. Tydligen förstod inte fransoserna skämten om att stå i kö, återvinna och den leende mannen, utan de tyckte mest allmänt att det var konstigt.
 
Igår drog vi oss upp lagom sent innan jag fick rusa för att träffa min language exhcnage partner, som för övrigt var väldigt trevlig. Vi passade på att kolla in en loppmarknad längs gatorna i Paris med massa fina gamla smycken och krimskrams. Vi strosade runt och skiftade mellan franska och engelska och jag tror faktiskt detta kommer hjälpa min franska något otroligt. Och för att citera min exchange partner "Men du pratar ju faktiskt bra franska!".


Det börjar bli jobbigt...

Idag hade vi en härlig, men en aningen påfrestande dag - värdet var kast, barnen ville ut och leka och det ösregnade. Vad gör man då? Jo man plockar fram sin bristande fantasi och låter barnen gegga med lera - super tänkte jag, nu är de upptagna i säkert 2 timmar! Efter 30 minuter hör jag - vi är klara nu. Jahap - så mycket för min förhoppning att kunna läsa min bok i lugn och ro. Oh well, vad är väl jag till för om inte hitta på massa skoj? Tyvärr tog min fantasi slut någonstans mellan saltklumparna i trolldegen och helt plötsligt kom jag inte på mer att göra. 
   På kvällen var det i alla fall nattning av barn, som inte gick någon vidare då båda flickorna blev ledsna över att jag åker hem snart. Under vattenfall av tårar (faktiskt inte mina egna) lyckades jag tillslut få flickorna att somna, om än en timme senare än bedtime - menmen. Jag själv kände mig otroligt stark som lyckades hålla tillbaka tårarna, när jag egentligen hade velat lägga mig bredvid och stortjuta - "Men jag då?! Jag måste lämna er, jag måste åka hem och jag måste bestämma vad jag ska hitta på med mitt sorliga liv!!" Men eftersom jag ska föreställa vuxen (jag vet, vilket skämt ja!) så kramade jag dem noga, utan att gråta och försäkrade dem om att jag ska komma och hälsa på, varje lov och jag ska aldrig glömma bort dem.
   Det känns lite sjukt att det nu är mindre än 2 månader kvars till jag åker hem, och att jag inom mindre än 2 månader måste skiljas från min "franska familj" och att någon annan ska komma hit, bo i min säng, sitta på min stol, min fåtölj, leka med mina barn och spendera sin tid med "min" familj. Oh well, jag får väl trösta mig med att jag var först - och förhoppningsvis kommer väl inte barnen tycka lika mycket om de andra au pairerna. Ja, jag vet att det är en hemsk "förhoppning", men tänk dig in i min plats - jag vill inte att de ska glömma mig!


Monets trädgård!

Gårdagen blev inte precis som vi hade väntat oss. När vi klev av tåget i Vernon för att ta bussen till Giverny så uptäckte vi hejsan hoppsan att det tydligen fanns fler än vi som hade tänkt tanken att besöka Monets trädgård. Busskön var ett rent skämt och flera gånger funderade vi på att vända om, men efter en och en halvtimmes köande satt vi äntligen på bussen på väg mot Giverny. Bussen gick faktiskt otroligt fort och 10 minuter-ish senare var vi framme vid Monets "stad". Här började dock problem nummer två - att komma in. Kön till ingången var utan överdrift över 100 meter lång och sakta men säkert drog vi oss framåt mot ingången. Vi kan väl tacka gud för att det inte regnade!
   Efter ca en timme i kön kom vi äntligen in i trädgården, men då hade klockan redan blivit 16.30 och tåget skulle gå tillbaka 17.53!! Vi bestämde oss rätt snabbt för att ta det i den tid det tog och vi var precis klara med trädgården tills klockan blev 18 och då den stängde. Nästa tåg skulle gå 20.53 och eftersom Gabbi och jag skulle på barkväll med ett par tjejer så passade det inte särskilt bra. Turligt nog lyckades vi på något magiskt vis byta tåg och kl 21.00 var vi tillbaka i Paris och redo för att se matchen - som idiotiskt nog vanns av Kanada (Ja, pinsamt jag vet...) och hela baren ropade av glädje (förutom vi svenskar då...).
 
 


Hello spring?

Nu börjar vi närma oss mitten av maj snart och vädret har fortfarande inte bestämt sig för om det ska vara sommar eller vår. Igår var det otroligt varmt och soligt, så jag skippade planen med att dra mig in till Paris och nöjde mig med att hänga med fräronen, mamman och pappan kom av någon anledning hem för två dagar innan de åkte igen. Nu idag känner jag mig återigen fruktansvärt rastlös och ensam, men det ska nog snart bli ordning på - Gabbi kommer i eftermiddag och eftersom jag har hela huset för mig själv så blir det nog en skön filmdag/kväll om inte vädret bättrar på sig!
 
För övrigt har jag börjat rensa bort alla grejer som jag inte vill ha med mig hem, och oj vad mycket saker jag har samlat på mig! Massa gamla kvitton, papper och skoluppgifter - allt slängdes och helt plötsligt blev det ordning i studion - vem hade kunnat tro det?
   Efter min ordentliga städning insåg jag hur mycket äckliga kryp det bor i min studio, och efter ett snabbt samtal med värdmamman gick jag lös med insektsprayet - mohahah döööö kryp dö! För er som funderar på att bli au pairer i Paris, passa er! Krypen finns överallt och har av någon anledning en onormal storlek och snabbhet, kolla bara på detta äckliga krypet!!
 
 
Imorgon ska vi till Monets trädgårdar innan vi på kvällen drar in till en bar för att heja fram Sverige i matchen mot Kanada - can't wait to gå lös med Sverige-rop! Hoppas bara dock inte att det förlorar för då kan det bli lite smått pinsamt... Oh well - so long, nu ska jag utrota lite fler kryp!


Sommar och värme!

Livet snurrar på här nere i Paris, och jag går just nu in på min andra lovvecka. Barnen spenderar lovet hos sina morföräldrar och jag har varit ensam sedan i onsdags till och med nu, när föräldrarna kom hem för en snabbvisit. Jag har inte mycket att berätta utan jag passar på att njuta de sista dagarna, även om ångesten börjar bli allt större nu. Nu är det knappt två månader kvar och jag vet inte riktigt hur jag kommer reagera när det väl slår mig att jag kommer lämna denna underbara familj. Eftersom jag antar att ni är väldigt måttligt intresserade av mina ångestkänslor så tänkte jag svara på lite frågor.
 
Vad är det bästa/sämsta med att vara au pair?
Först av allt, att vara au pair är som att vara en del i en familj (inte för alla, men för mig har det varit så). Därför är det svårt att direkt peka ut det "värsta", men det jag kan känna så här i efterhand är det början som var värst. Det var något sjukt svårt att komma in i familjen och inte känna sig så malplacé som man kände sig i början. De första veckorna undvek jag medvetet familjen på helgerna, just för att jag inte visste hur de ville ha det med helgerna. Det tog ett antal veckor innan de tillslut frågade om jag vantrivdes, vilket givetvis var ett helt missförstån och efter ett behövligt samtal kände jag mig mycket säkrare.
   Det bästa med att vara au pair är att få uppleva en ny kultur, lära känna nya människor och att få en andra familj. Det finns nog inget roligare sätt att uppleva ett land som genom en ny familj - klicheeigt jag vet men c'est la vie!
 
Vad tycker du att ditt år som au pair har gett dig?
Jag kan känna att jag förutom det uppenbara (franskan, kulturen och blablabla...) har lärt mig att ta ansvar och faktiskt bli ordningsam. Innan brydde jag mig väldigt lite om det var brödsmulor kvar på bänken, en obäddad säng eller tandkrämsfläckar på spegeln, men idag blir jag GALEN på det. Jag får ångest om det ligger kläder överallt och jag försöker alltid hålla allt i topptrimm, speciellt inne hos familjen - ångest ifall det är fläckar på marmorbänken!
 
Kan du berätta lite om din matcningsprocess, var det många som kontaktade dig? Hur fort det gick, vad du tyckte om den och varför du valde just den familj du gjorde? Var det svårt att välja eller kändes det självklart? 
Min matchningsprocess gick rätt snabbt, jag pratade med fyra familjer (varav tre samtidigt) innan jag bestämde mig för min familj. Att jag valde just min familj var lite av en avvägning eftersom jag stod mellan tre väldigt bra men olika alternativ. Familj 1 hade bara ett barn som jag skulle passa, men äldre syskon. Jag skulle bott inne hos familjen och varit ansvarig för tre hundar. Familj 2 hade två små flickor på 2 och 3 år, hela familjen verkade kanon och föräldrarna var väldigt unga men härliga. Där skulle jag bott i en egen lägenhet ca 5 minuter från familjen. I min familj, familj 3 vet ni ju hur jag har det, och att jag valde min familj gjorde jag helt enkelt för att det kändes som att det passade mig allra bäst. Familjen hade lagom gamla barn, inte för unga och inte för gamla - jag ville inte bo ensam och jag ville inte bo med familjen - här fick jag en slags kompromiss, och nej det var supersvårt att välja och jag hade en enorm ångest när jag väl valt men så här i efterhand är jag väldigt glad att jag valde rätt.
 
Vilka motgångar tycker du varit jobbigast och kan du ge tips på hur man kan förbereda sig på dem? 
Jobbigast för mig var som sagt var i början när jag försökte komma in i familjen. Jag ville inte vara till besvär och försökte hålla mig ur vägen vilket de misstolkade som ovilja. Ett annan motgång var precis när perfekta au pair bubblan sprack och barnen slutade lyssna.
   Det finns inget sätt att förbereda sig mer än att prata med familjen, och kanske att inse att alla de där "planerna" och "tankarna" du har om au pair liv kanske inte stämmer. För er som har småsyskon - det är precis så det är att vara au pair. För er som är som jag och inte har det - grattis - du har precis blivit storasyster/bror!

Är det något du blivit överraskad av under au pair tiden? (dig själv, familjen, förändringar etc.)
Överraskad och överraskad har jag väl inte blivit men jag trodde aldrig att jag skulle fästa mig så som jag gjort. De har blivit som min andra familj, och även om det ibland känns otroligt frustrerande att leva som au pair så är det inget jag ångrar. Det finns dagar då jag känt för att gå och gräva ner mig under en hög med mossa, men då har det alltid hjälpt att prata med vänner och familj. Au pair liv är ingen dans på rosor, men skulle jag få chansen att gå tillbaka i tiden skulle jag absolut inte ha ändrat mitt val att bli au pair. Det jag skulle möjligen gjort hade varit att pluggat bättre på franska lektionerna och faktiskt försökt lära mig franska och inte dagdrömt - men men, det är en annan historia!


RSS 2.0


-